G R E E N S

July 23, 2016 at 4:01 pm · Filed under Uncategorized and tagged: GOTHENBURG

Inte så relaterat till min och Lucas lilla promenad i parken men jag menar inte att endast blogga när jag har varit uppe i Stockholm eller när Lucas kommit ner till Göteborg men det blir lätt så och jag vill be om ursäkt för det. Jag vet inte riktigt vad för period jag har hamnat i just nu. Eller jo det vet jag faktiskt, men det är ganska luddigt. Kan inte säga att jag är oinspirerad för idéer har jag staplade i bakhuvudet, det är mer att jag har en tung utmattning över mig som sätter käppar i hjulet. Det är så frustrerande att vilja så mycket, veta att man kan göra så mycket mer men man sitter fast. Den senaste veckan har jag lagt ner den energi jag har på den person som blivit lite av min ryggrad. Jag har släppt tyglarna och samlat ny energi tills när jag måste ta tag i tyglarna igen. Jag vet att på måndag morgon är jag redo för nya tag – på riktigt. Det låter så dramatiskt men jag har i år sagt till mig själv “Ensam är jag stark, jag behöver ingen annan än mig själv” och trott helhjärtat på det tills någon faktiskt kommer in bevisar en motsatsen. Ensamvargar tänker lätt så ju. Missförstå mig inte, det är inte så att jag ogillar sällskapet av andra människor. Det är lätt att bli min vän och jag har lätt att umgås. Men att komma in under skinnet är ju en annan historia, jag tror de flesta kan relatera till det. Men jag menar man måste gå sönder för att sen kunna läka, eller hur?  Men det kan vara en skrämmande tanke att man själv måste pussla ihop bitarna igen. Det blir så mycket lättare när man hittat den personen som slickar ens sår istället för att hälla salt i dom, eller ännu värre – låstas som att dom inte finns där för sin egen själviska bekvämlighet och sticker om det blir för jobbigt. Jag vet inte, jag hoppas bara att omvärlden kan inse att det är okej att inte vara okej. Folk skulle må så mycket bättre då.

Permalink